emalindgren

Hemska jävla dag. Jag försöker verkligen allt vad jag kan att hålla ihop allt lixom, men det är så jävla svårt att vara stark när man faller isär inuti. Timmys farfar dog idag och han har varit skitledsen, jag har gjort mitt bästa för att trösta. Men han började fråga om min syster, hur det var efteråt. Ibland blir jag helt stum när folk frågar sånna frågor. Det gör inte lika ont att prata om det längre, så länge man inte tänker för mycket på det efteråt. Men det gjorde jag idag. Det var den värsta perioden av mitt liv. Första tiden är nästan helt borta, det var väl chocken som gjorde att det försvann ur minnet. Men vissa stunder kommer jag ihåg. När civilpoliserna kom och hämtade patrik, hur jag och amanda satt i soffan med en klump i magen och hoppades på att inget hade hänt. När mamma och pappa kommer hem och berättar, hur hela kroppen började skaka och benen skönk ihop. Samma natt, när vi låg hela familjen, sex personer i samma rum. Jag tror inte jag sov en sekund. Sen är det blankt några dagar. Kommer ihåg hur mamma försökte tvinga mig att äta något och jag vägrade. Jag bara låg i min säng hela dagarna och koncentrerade mig på att inte sluta andas. Kommer ihåg begravningen, panikattacken när jag såg kistan. Jag kommer ihåg löpsedlarna utan för videobutiken, förstasidorna på alla tidningar, bilderna som beskrev exakt hur det gick till, alla blommor som kom från folk man inte sett på tio år. Nu när man tagit sig igenom allt är det så himla hårt att tänka tillbaka. Jag vill inte komma ihåg allt det hemska, jag vill bara komma ihåg henne.
Tack i alla fall till elin, stephie och timmy som kom in i mitt liv och gjorde det ljusare. Jag vågar inte ens tänka på personen jag skulle varit idag om inte ni hade funnits. Och till min vackra familj som gjorde det värt att leva.
Nu måste jag sova, klockan är snart ett och jag ska upp tidigt imorgon, godnatt!