emalindgren

Dagen har varit helt okej, det är alla dagar, men oftast inte mer. Nyköping har kommit in i en mörk och tråkig period, det händer ingenting längre. Jag saknar verkligen sommarlovet, allt var så jävla annorlunda då. Vi kunde göra precis vad vi ville och det gjorde vi också. Den här sommaren var så jävla knäpp. Ibland var den helt jävla perfekt. Sjuk och spontan och jag har fått minnen för resten av livet. Men det var jävligt mycket dramatik också. Det är något jag ångrar, allt bråk, tjaffs, alla tårar, somnlösa nätter. Det är sjukt egentligen hur mycket en person kan göra en, genom att inte göra någonting alls.

Tänkte på det härom dagen. Nätterna när jag låg och grät brevid elin i hennes säng och hon kramade och tröstade och gjorde allt för att det skulle bli bättre. Sen tänkte jag på att jag håller på att förlora henne, och det är mitt fel. Jag gör så med människor, jag knuffar iväg dom. Det har jag gjort med alla mina bästa, och det är något jag ångrar mer än något. Så Elin, förlåt. Förlåt för att jag inte har försökt mer. Jag uppskattar verkligen allt du har gjort för mig. Du höll mig över ytan när jag själv inte kunde det och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan dig. Jag har så jävla mycket att tacka dig för, jag tror inte du förstår hur mycket du har gjort för mig. När jag började umgås med dig var jag nere på botten och du drog upp mig. Du lyste upp i mitt mörker. Jag pratade inte med någon om hur jag mådde, inte ens min familj. Men av någon anledning kände jag att jag kunde prata med dig. Och du förstod, när ingen annan gjorde det. Alla gånger vi suttit uppe och bara pratat om allt som man inte kan prata med någon annan om, det har verkligen hjälpt mig. Så tack för allt, för alla gånger du har skrattat med mig, gråtit med mig, lyssnat på mig och bara funnits där. Det har betytt mer än du anar. 
Du förändrade hela min värld elin och jag hoppas att du vet om det.



Im always behind you.