emalindgren

Jag borde verkligen sova nu, men iställer sitter jag och tittar på klänningar till skolavslutningen(?). Ah, jag är ju aldrig sent ute i alla fall. Ligger i sängen i alla fall med Cannonball med Damien Rice på repeat. Helgen var helt okej, inget nytt som har hänt. Men jag har saknat den andra Lejonhjärta som bestämde sig för att dissa mig i helgen och inte komma hem, inte okej! Aja, hon har lovat reunion på fredag i alla fall och då ska det festas och ha kul! Det är lite sjukt att det är lov om fem dagar. Jag är väl typ den enda som inte har längtat till lovet, min kärlek lämnar ju landet i två veckor då. That sucks. Jag orkar inte sakna någon mer nu, jag hatar att sakna. Men jag tror att det är bra på ett sätt endå. Vi är behöver sakna varandra och jag behöver bestämma mig hur jag vill ha det. Men fý fan vad jag kommer sakna honom. Nej, nu ska jag ringa min fina, godnatt bebos!

Dagen har varit helt okej, det är alla dagar, men oftast inte mer. Nyköping har kommit in i en mörk och tråkig period, det händer ingenting längre. Jag saknar verkligen sommarlovet, allt var så jävla annorlunda då. Vi kunde göra precis vad vi ville och det gjorde vi också. Den här sommaren var så jävla knäpp. Ibland var den helt jävla perfekt. Sjuk och spontan och jag har fått minnen för resten av livet. Men det var jävligt mycket dramatik också. Det är något jag ångrar, allt bråk, tjaffs, alla tårar, somnlösa nätter. Det är sjukt egentligen hur mycket en person kan göra en, genom att inte göra någonting alls.

Tänkte på det härom dagen. Nätterna när jag låg och grät brevid elin i hennes säng och hon kramade och tröstade och gjorde allt för att det skulle bli bättre. Sen tänkte jag på att jag håller på att förlora henne, och det är mitt fel. Jag gör så med människor, jag knuffar iväg dom. Det har jag gjort med alla mina bästa, och det är något jag ångrar mer än något. Så Elin, förlåt. Förlåt för att jag inte har försökt mer. Jag uppskattar verkligen allt du har gjort för mig. Du höll mig över ytan när jag själv inte kunde det och jag vet inte hur jag hade klarat mig utan dig. Jag har så jävla mycket att tacka dig för, jag tror inte du förstår hur mycket du har gjort för mig. När jag började umgås med dig var jag nere på botten och du drog upp mig. Du lyste upp i mitt mörker. Jag pratade inte med någon om hur jag mådde, inte ens min familj. Men av någon anledning kände jag att jag kunde prata med dig. Och du förstod, när ingen annan gjorde det. Alla gånger vi suttit uppe och bara pratat om allt som man inte kan prata med någon annan om, det har verkligen hjälpt mig. Så tack för allt, för alla gånger du har skrattat med mig, gråtit med mig, lyssnat på mig och bara funnits där. Det har betytt mer än du anar. 
Du förändrade hela min värld elin och jag hoppas att du vet om det.



Im always behind you.

Jag är kär, jag ska ha den!
Grejen är att färgen tydligen försvinner jätte fort på fingrarna. Men jag går fan och fyller i varenda månad och jag hade varit tvungen till det, det hade fan vart värt det. JAG SKA HA DEN!

Hemska jävla dag. Jag försöker verkligen allt vad jag kan att hålla ihop allt lixom, men det är så jävla svårt att vara stark när man faller isär inuti. Timmys farfar dog idag och han har varit skitledsen, jag har gjort mitt bästa för att trösta. Men han började fråga om min syster, hur det var efteråt. Ibland blir jag helt stum när folk frågar sånna frågor. Det gör inte lika ont att prata om det längre, så länge man inte tänker för mycket på det efteråt. Men det gjorde jag idag. Det var den värsta perioden av mitt liv. Första tiden är nästan helt borta, det var väl chocken som gjorde att det försvann ur minnet. Men vissa stunder kommer jag ihåg. När civilpoliserna kom och hämtade patrik, hur jag och amanda satt i soffan med en klump i magen och hoppades på att inget hade hänt. När mamma och pappa kommer hem och berättar, hur hela kroppen började skaka och benen skönk ihop. Samma natt, när vi låg hela familjen, sex personer i samma rum. Jag tror inte jag sov en sekund. Sen är det blankt några dagar. Kommer ihåg hur mamma försökte tvinga mig att äta något och jag vägrade. Jag bara låg i min säng hela dagarna och koncentrerade mig på att inte sluta andas. Kommer ihåg begravningen, panikattacken när jag såg kistan. Jag kommer ihåg löpsedlarna utan för videobutiken, förstasidorna på alla tidningar, bilderna som beskrev exakt hur det gick till, alla blommor som kom från folk man inte sett på tio år. Nu när man tagit sig igenom allt är det så himla hårt att tänka tillbaka. Jag vill inte komma ihåg allt det hemska, jag vill bara komma ihåg henne.
Tack i alla fall till elin, stephie och timmy som kom in i mitt liv och gjorde det ljusare. Jag vågar inte ens tänka på personen jag skulle varit idag om inte ni hade funnits. Och till min vackra familj som gjorde det värt att leva.
Nu måste jag sova, klockan är snart ett och jag ska upp tidigt imorgon, godnatt!